Den förutsägande hjärnan.

Erfarenhet skapar ”kanaler”

Som människor lär vi känna världen genom många olika filter och strukturer.

Det här handlar om allt från den biologiska formen på våra sinnesorgan till normerna i den kultur vi lever i.

Dessutom så kan våra reaktioner på omvärlden, som en gång var fräscha och spontana, gradvis fastna i vanans kanaler. Dessa kanaler blir djupare genom åratal av upprepning.

En användbar metafor är ett bergslandskap som skulpteras av floder: till en början kan vattnet rinna i många riktningar, men när dalar och flodbäddar blir djupare begränsas flödet till färre, eller bara ett flöde.

På samma sätt skapar upprepade upplevelser djupa ”kanaler” i hjärnans nervbanor.

Upplevelsen i ”kanalen” kommer sedan att kännas som den enda möjliga verkligheten, eftersom kanalernas begränsningar formar våra handlingar, tankar och självkänsla.

Symtom som förutsägelser

Den här ”kanalbyggandet” från erfarenheter omfattar även symtom.

När en ny sensorisk signal kommer till hjärnan från kroppen kanaliseras den genom de nervbanor som redan är uppbyggda.

Om tidigare upplevelser har förankrat symtomen i våra nervbanor kan hjärnan fortsätta att generera dem – även när kroppen i sig har förändrats.

Hjärnan är kraftfull i att forma våra upplevelser. Så länge hjärnan förutser förekomsten av ett symtom är det troligt att vi fortsätter att uppleva det.

Varför djupa kanaler bildas

Naturligtvis är det alltid möjligt att nya nervbanor eller kanaler bildas där våra upplevelser kan flöda.

Det är dock inte säkert att det här sker. Om inkommande sensorisk information är svag eller tvetydig kan hjärnan misslyckas med att lägga om sina nervbanor och föredrar istället förutsägbarheten i de kända kanalerna.

Det innebär att vi kan fortsätta att ha symtom på autopilot i flera år. Ju längre symtomupplevelsen inte ifrågasätts, desto djupare blir den inbäddad i hjärnans inlärningssystem.

Att studera problem som har att göra med den här typen av subtila hjärnprocesser i realtid är en utmaning. Forskning tyder dock på att svårigheter med att uppdatera de här förväntningarna kan ligga till grund för vissa funktionella somatiska symtom.

I så fall kanske upplevelsen av att ha symtomet inte är kopplad till vad som faktiskt händer i kroppen just då.

Med andra ord, man får ihållande symtom som inte längre stämmer överens med den nuvarande verkligheten.
Klicka här för att se en förenklad schematisk bild av prediktiv bearbetning av sensorisk information.

Uppdatering av förutsägelser

Hjärnan måste märka av när ny inkommande information inte stämmer överens med dess förutsägelser. Ett visst mått av ”brus” är oundvikligt. Men när hjärnan är säker på att det finns en felmatchning kommer den att uppdatera sina neurala nätverk genom neuroplasticitet, det vill säga nervsystemets förmåga att förändras och anpassa sig.

Neuroplasticitet är dock energikrävande, så hjärnan uppdaterar bara sina modeller när den bedömer att det verkligen är nödvändigt. Den använder sannolikhetsmatematik för att avgöra om den är mer säker på att den nya informationen är korrekt, eller om den är mer säker på att förlita sig på sin tidigare etablerade modell.

Det här kan jämföras med hur vi uppdaterar våra inre modeller som bildar övertygelser (lär oss).

Tänk dig att du brukar få huvudvärk nästan varje dag, men på senare tid har du märkt att du haft flera dagar i rad utan huvudvärk.

Du börjar tro att din huvudvärk äntligen håller på att bli bättre.

Om du får en mild huvudvärk kanske du avfärdar den som ett undantag i stället för att ändra din uppfattning. Men om du fortsätter att har längre perioder med färre eller inga huvudvärksproblem växer ditt förtroende för att saker och ting verkligen blir bättre.

Hur många huvudvärksfria dagar skulle det ta innan du uppdaterar din förutsägelse om att du sannolikt kommer att ha huvudvärk i morgon?

Svaret på denna fråga varierar mellan olika människor. Vissa människor håller mycket hårt fast vid sina gamla övertygelser. Andra är snabbare med att låta ny information uppdatera deras förutsägelser.